Mor berättade att fädernesgården i Sarzbuettel belades med flyktingar vid 2:a världkrigsslutet. Köket bl.a. hade varit kaklad med äkta kakel från Delft, som togs ner och såldes av flyktingarna. Vi var där en gång på besök i min ungdom (gården fanns kvar då, är riven idag), vi lärde oss spela "Nalle", ett spel med 6 tärningar. Man kastade tärningarna; hade man 3 av samma ögon fick man t.ex. 300 poäng. Hade man 2 gällde "inget". 5:or och 1:or gällde ALLTID som 50 eller resp. 100. Kunde man ta poäng på alla tärningar, fick man "Anschluss", man fick kasta en gång till. Slutade man i tid - när man tyckte att det blev för farligt att chansa - fick nån skriva upp det poängantalet. Chansade man och kunde inte plocka hem nåt av ett kast, fick man ingenting alls den kastomgången.
I slutet av 80-talet, strax innan mor dog, var mor där en gång på längre besök och vi hämtade hem henne till Buxtehude. Tanten hon bodde hos, hade en vanlig villa där. På väggen visade hon Sara (som var med) en liten förglasad tavla, gjord som en liten låda, med en stickning och lite tredimensionellt arrangement däri. Nån scen från ett hem inuti vill jag minnas. "Den har Din farmorsfarmor gjort när hon var så ung som Du" sade tanten. Som antagligen var en kusin till mor.
I byn fanns en åker som än idag kallades för "Klein-Indien". Där skulle en släkting till min morfar tror jag försökt att bosätta sig och bilda nytt hem efter också ha varit missionär i Indien och blivit utvisad under 1:a vk.
Då han dock blev missionär, tog näste bror över. Först på 30-talet med Hitlers "nyordningar" för att få bondgårdarna skuldfria, fick brodern gården överskriven och fick med bank- eller statshjälp lösa ut morfar. Även dom pengarna försvann naturligtvis vid införandet av D-marken vid 40-talets slut slutgiltigt.
(e.a.)