(In Arbeit; teilweise schwedisch und ohne weiterführende Bilderlinks !)

Wrist-Stellau

(Kreis Steinburg, Schleswig-Holstein)

Kindheitserinnerungen 2001, Ernst Hinrich Arlt  *1946, Wrist-Stellau

(www)

Alte Schule Wrist-Stellau. Vorderansicht mit ehemaligen Lehrerwohnungen; Geburtshaus E.H.A. (1946) und M.E.A. (1948)

(www)    (Kirche Stellau)

Wrist (wiki)

	Kirche-Stellau.de mit Mythen; u.a. wurde der Teufelsstein nachweislich beim Bau der "König Christian VIII. Ostseebahn" aus dem Weg geräumt und vom Stellauer Pastor "organisiert"...
	Wrister Wappen mit Stellauer Feldkirche.
	Schlacht bei Stellau
	Notgeld Wrist mit Kirche Stellau; 1920er Jahre.

1944. Göring's letzte Wunderwaffe (Hochfrequenz-Superkanone/Laser um die Bomberflotten "runterzuholen"); durch Befehl von Göring aus dem zerbombten Hamburg ins kleine Wrist und dann Kellinghusen - beide Fusswanderungsabstand von Quarnstedt - und Predigt- und Taufstelle Hinrich SPECK. -  Der Norweger Rolf Wiederöe ist dort in Wrist Chefskonstruktör, von Göring/RLM, versprochen, dadurch seinen Bruder vor dem Tod im KZ bewahren zu können. Dieser (verhaftet wegen illegalen Flugverkehrs mit England während der deutschen Besetzung) baute nach dem Kriege Skandinaviens heute grösste innernordische Fluggesellschaft auf, während Rolf, von den Engländern ausgeliefert, in Norwegen ins Gefängnis wanderte. Mehrere seiner Landsleute, wurden damals wegen Landesverrats zum Tode verurteilt. Viele Wissenschaftler sprachen sich für W. aus; er verliess Norwegen, war einer der Gründer von CERN (und damit, wenn man so will, einer der Gründer des Internets - das ja damit anfing, dass die Wissentschafler bei CERN mit anderen auf einfachere und schnellere Weise kommunizieren wollten).  (Reportage Betatron)

1951. Wrist-Stellau Bramau, gleich hinter der Schule (E.A. Lehrer, nach Berufsverbot des vorherigen). Geburtsort M.E.A. und E.H.A.

Bramau-ån gick bakom vårt hus (skolhuset) i Wrist, där vi badade på sommaren. Minns att jag hade stor respekt för ån, där man inte bottnade med fötterna som barn. Mor och far däremot kunde med oss på skuldrorna gå obehindrad en bra bit till mitten av strömmen, kändes ändå kusligt.

Mellan huset och ån befann sig på östra sidan om skolgården en björkdunge med mellanstora träd. Jag minns en gång att jag som litet barn gick dit och provsmakade barken. Mor hade vid ett tillfälle hotad med att snart får vi kanske äta barken såsom andra hade fått göra för ett tag sen, när det inte fanns nåt att äta. Var inget vidare, så antagligen åt jag upp min mat nästa gång eller vad det var.

Mellan björkdungen och huset fanns en byggnad med 2 utomhustoaletter med enkla trädörrar och ett litet hål för ljuset. Där inne hängde en ståltråd böjd som en hake. På den trädde man sönderrivna småbitar av tidningspapper som toa-papper. Mor berättade att en gång hade vi fått ett s.k. CARE-paket från USA med bl.a. choklad i. Måste varit mindre än 2 år gammal, kunde inte prata riktigt. Den tog jag hand om och satte mig under bordet och hade kommit en bra bit på vägen, när far kom in i rummet och upptäckte mig. "Gå Du o piipii" var mitt svar när han frågade vad jag sysslade med.

Mot gatan fanns en stor dubbel svänggärdsgård av vitmålad trä. Jag minns en gång när jag var ovän med min lekkompis boskapsgrossistens son Günter Claassen nästnästgårds, att jag klättrade upp på den på insidan, han ståendes på gatan och vi båda käftandes. Kändes väldigt trygg.

På andra sidan gatan kom varje år "Buschhacker"n. Driven av en redan då urgammal LANZ-Bulldog, för mig i ungdomen där på landsbygden inbegreppet av kraft och yttersta teknik. Måste varit en tändkulemotor. Den hade ett stort massivt svänghjul och gick dunk-dunk-dunk-"dunket från en fiskebåt". "Der Buschhacker kommt" var en klar "händelse" bland ungdomen en gång om året. Från traktorn gick en drivrem med av flera långa stålklämmor ihopsatta läderremar som drev själva hackeriet ett bra stycke därifrån, där man stoppade i "buschen". Remmen flängde och for upp och ner men åkte aldrig av drivhjulen. Det klatschade till varje gång låset åkte över drivhjulet. "Buschen" hämtades från åkarnas vallhäckar "Knick"ar eller videträn längs med ån Bramau. Knicken var dom för det platta Schleswig Holstein "berömda" jordvallar som inramade alla åkrar. Påbjudna av myndigheterna sen 17/1800-talet för att motverka den ofta starka västvinden som tog matjordslagret med sig särskild på "Geesten", den magra jorden avlagrad av istiden. Byn eller bättre husen låg precis på randen av istidsmoränen (Geest), medans den utdikade vattensjuka marsken för boskapsuppfödelsen låg på andra sidan vägen i "Marsch". Vedflisarna flög i en stor båge upp i luften och bildade så småningom en jättestor hög som luktade gott. Vad gflisen användes till vet jag inte, antagligen i stallet eller som bränsle.

När vi, min syster Marlies och jag, skickades iväg till "Kinder-Gottesdienst" i fältkyrkan vid vägs ände i Stellau på söndagar, gick vi på "Deich" vallen som skyddade landet mot översvämning vid stormflod. Innan för vallen var det ofta delvis översvämmad, där kunde man aldrig gå, men där fanns det storkar som letade efter grodor. Storkarna bodde inne i byn på hustaken på av bönderna iordningställda vagnshjul, där dom byggde sina näst. Klapp-klapp-klapp-klapp-klapp gick det i snabb takt med snablarna. Dom återkom varje år. Området är idag säkrad vid mynningen av floden Stör med ett spärrverk som stänger ute havet vid stormfloder.

Framför kyrkan bakom vallen stod en stor ("svensk") flyttblock från istiden, som "djävulen hade kastad dit från Kellinghusen när han såg att det byggdes en kyrka i Stellau". Han missade den dock med ett 20-tal meter. Det trodde vi naturligtvis på, det var ju åskådlig vilken makt djävulen ändå hade, som det pratades om av prästen. Man vågade knappt röra vid den. Vem skull kunnat ha flytad den ?! Senare har jag tyckt att det var ett fenomen att det fanns en flyttblock mitt i marsken som ju uppstod EFTER istiden av avlagringar från havsbotten. På åttiotalet berättade min mor att den hade varit i vägen för det på järnvägsbygget Kiel-Altona ("König Christian VIII. Ostseebahn", Schleswig-Holstein var danskt till 1864) på Geest-randen mellan Stellau och Wrist, och hade skänkts och flyttats till kyrkan av rallarna.

 (Bild www)

Fortsatte man sen den sämre vägen förbi kyrkan västerut kom man till "Rote Brücke"/ Röda bron innan slottet Breitenburg/Rantzau (båda förstörda av svenskarna i 30-åriga kriget. bron var byggd i rött tegel innan förswtörelsen, ovanligt, därav namnet), en massiv träbro vid ett gammalt vadställe (Furt) över Bramau strax innan sammanflödet med Stör. Den hade jag i hela min uppväxt en stor respekt för, eller snarare sagt andra sidan. Jag hade för mig, att där härskade dom förskräckliga "röda" ryssarna, som det talades om av alla flyktingar så mycket skräckhistorier om (mina föräldrar var ju själv flyktingar, men det hade man inte klart för sig, född som man var där).

Uppe i skolan bodde en flyktingfamilj på vinden, som var inredd till bostad (ett rum minns jag; med en liten fönsterglugg västerut). Fadern var "Ofensetzer" kaminbyggare och hade byggt en kamin som intog en stor del av "rummet". Den ena sonen var i min ålder och vi lekte på vinden, som var rätt stor utanför deras kyffe. En gång till jul fick han, urfattig som dom var, en sån där liten uppvridbar motorcykel med gubbe på av tunna formpressade bleckbitar som hade påtryckt motor, ansikte   etc. Sånt där var bara att drömma om för mig som hade, tyckte jag, "rikare" föräldrar och "fin" bostad i dom riktiga lägenheterna nere. Den andre sonen var väl i 20-årsåldern och kom hem en gång med ett modellskeppsbygge av trä, som han hade gjort själv. Ytterst imponerande, alla master, hytter, taklaget. Den tänkte jag ofta på, visste inte hur jag skulle bära åt mig att göra en sån där. Ibland tog jag en träbit och försökte tälja nån liten detalj, så att det skulle bli en hel båt senare. Först på sextiotalet köpte jag "Theodor Heuss", en Graupner-byggsats till en räddningskryssare; då hade jag fortfarande det där segelfartyget på vinden i huvudet.

Längst ner i huset innanför ytterdörren fanns på vänstra sidan lägenhetsdörren till skolledaren, som man fick hälsa på ordentligt.

En gång brann granngården på västra sidan av huset. Brandkåren kom, la alla sina slangar och trampade tvärs över morsans trädgård, som man fick vara så ytterst aktsam för, för att komma till Bramau för vatten. Morsan slängde all tvätt och lakan ut ur fönstren så dom kom seglande ner på mig där nere. Det var ju kanske inte mer än 4 år sedan hon varit med om bombningarna och bränderna och hade förlorad allt i Königsberg/Ostpreussen under ryssarnas frammarsch. Kändes rätt skrämmande; en gammal flykting-tant hade bott högst upp under taket i den gården, där branden utbröt. Man fick gå en lång ytterst brant trappa inne på hövinden för att besöka henne. Dagen efter branden hängde den där trappan i förkolnade bitar i luften. Bonden som ägde gården hade varit i Wrist och såg röken från järnvägsövergången mellan Wrist och Stellau och frågade "Schrankenwärter", som bodde i ett pyttelitet tjänstehus med en ännu pyttelitaren skyddshytt (av tegel) för manövreringen av bommen och signaler, vad som hade hänt. "Det är Din gård som brinner" skrek han. Full fart på hästspannet, men det var ju för sent.

På "Dorfstrasse" mellan oss och järnvägsövergången på östra sidan av den kullerstenbelagda bygatan fanns en "Kolonialwarenhändler" som hade en godisautomat utanför affären under en stor balkong. Där kunde man stoppa i en 10-Pfennig och få ut ett litet kvadratisk "Sahne-bonbon"-karamellpaket. (Dom kostade långt in på 70-talet samma 10 Pf.) Det fanns en "gammal vuxen" kille (12 år) i bygänget, som hade råd att dra ut en sån då och då. Väldigt imponerande vad rika dom fattigaste var.

Jag var där i Stellau på 90-talet ihop med min syster Marlies, hon mindes inte mycket från den tiden, och tittade på huset. Guud vad allt var LITEN. Minndes väldigt tydligt fönstret min mor slängde ut linnen vid branden nästgårds, och jag mindes ett HÖGHUS där högt högt där uppe fanns det fönstret. Nu var det ett vanligt hus med fönsteravstånd mellan våningarna som var helt normalt. Hade inte varit där sen 6-årsåldern.

Grannhuset österut var en liten låg byggnad med vasstak som nästan gick ner så man kunde ta tag i det. En gång lyckades jag sparka in en boll i ett av dom små fönstren som låg till skolgården till. Farsan tog mig med till grannen, bad om ursäkt och betalade kalaset sen.

Fönstren i skolhuset skulle kittas om. Jag blev snart kompis med glasmästaren för han hade fönsterkitt som han gav mig en klump. Den skatten vördade jag rätt länge, använde som modell-lera tills den stora besvikelsen kom: Den höll på att torka till sist, blev "brüchig" och förvandlade sig till puder, när man skulle knåda nåt. Mer fanns inte att hämta när jobbet var avslutad. Efteråt trodde jag att fönsterkitt var en mangelvara och svindyrt. T.o.m. senare handskades jag varsamt med fönsterkitt och hällde alltid lite vatten i behållaren för att hålla det fuktigt.

Far fick lärarstället i Wrist hösten1945 när han kom hem ur amerikansk krigsfångenskap efter ha släpat sina tillhörigheter på en barnvagn, som han hade bytt till sig för sin armekappa, från Reservelasarettet i Dillingen/Donau tvärs igenom Tyskland. Amerikanska papper, men han skulle genom brittiska zonen, och var ryska zonen låg visste han inte riktigt. Han och en kompis med målet Hamburg gick på nätterna mest på småvägar och åkrar. Lärarstället hade innehavits av en som blivit deklarerad som Nazi som hade sparkats. Efter några år fick han jobb i Kellinghusen på real-skolan där. (I Wrist var det en liten folkskola). Först cyklade han den milen till Kellinghusen, sen köpte han sig en Victoria-påhängsmotor, jag minns cykeln stå vid husväggen och mig inspicerandes den lilla motorn med knappt större kubik än dagens modellflygmotorer.

(Bild www)

När jag var så gammalt att jag har det på näthinnan än idag, hämtades en störtad amerikansk jaktplan från ängen söder om oss på andra sidan byvägen. Den låg i syd-östra hörnet av marsk-ängen och hämtades i delar i skytteltrafik, jag minns en flyplansvinge som hängde bra utanför den lilla Tempo-lastbilen när den kom studsande från ängen upp på bygatan och drämde med 2-taktsångarna efter sig iväg mot Wrist.

(Bild www)

DKW som farbror Hannes hade vid sitt besök hos oss i Stellau. Fick provsitta, kändes som om man ägde världen.

(Bild www)

När vi skulle besöka morföräldrarna Hinrich och Luise Speck, som bodde som flyktingar på "Altenteil" på sin bror Heinrich och "Miede"s , senare Onkel Harry's bondgård i Quarnstedt, fick vi från Stellau gå till Wrist och ta bussen den halvmilen till Quarnstedt. Bussen var en Büssing- "Unterflur" (beteckningen sitter kvar i huvudet, hittar inget på nätet) med motorhuven som en stor skakande låda inne i bussen fram. På det överdrag av rombisk "stickmönstrad" läder kunde man sitta, den var alltid varmt men något vibrerande.

Jag minns att man kunde gå direkt mellan Stellau och Kellinghusen, UTAN att gå över Wrist. Det måste ha funnits en liten bro, antagligen vid kyrkan i Stellau, där fotstigen sen gick längs "Knick"-vallen på ena västra sidan åkern så att man kom ut vid första gården öster om tappen i Kellinghusen efter kurvan från Hauptsrasse, där den gick över i raksträckan mot Wrist. Plötsligt kändes det inte alls så långt mellan mitt gamla och nya hem, minns jag när jag upptäckte detta i kanske 12-årsåldern när vi gjorde en promenad från vårt nya hem i Kellinghusen, Beseler Allee dit till Stellau.

(Minnesanteckningar:   Fleischmann schlachter märklin neben bett gleichstrom wechselstrom wulfsmoor grosse anlage skruvmejsel dachboden wuerste stettin mehrmalsverschuettet ehepaar margot schienen titta lyssna sang pegelmesser roller friseur bahnhof schildkröte meierei unterfuhrung spielzeuggeschäft i taket  längs der bahn laternenumzug sonnemondundsterne  astern suhr ånglok på väg mot Hamburg fullgas skåp med hemlig baksida rycktes fram hade jag sen grundrisse andresen jauchegrube opel olympia med fliegenteiler reimer sei doch keine flasche dussel schweine quieken schlacht diele badewanne wurstewolf handdrehen beerdigugs-taxi bredvid uppkört på uppfarten grosser vorhof arzt hofer fangerau DEA bankgebrueder kirchentuer winglmayr)

Wrist-Stellau-Schule

Aus der Schulgeschichte

   Altes Schulgebäude in Stellau Vorderansicht     (Bild www)

  Altes Schulgebäude in Stellau    Rückansicht     (Bild www)

  Die jetzige Grundschule Wrist (Bild www)

Schwarzmeerkosaken-Chor sang über„schneebedecktes Russland“

Zuhörer lauschten andächtig

WRIST. Die alte Feldsteinkirche (in Stellau) konnte die Menschen kaum fassen, die gekommen waren, um das Konzert „Schneebedecktes Russland“ zu hören. Fast 200 Musikfreunde lauschten andächtig dem Chor- und Sologesang von acht Sängern des Schwarzmeerkosaken-Chores, der während seiner Europa-Tournee einen Abstecher in den Kreis Steinburg machte. Die Karten für die Veranstaltung fanden reißenden Absatz. Die Gäste kamen aus Wrist und Stellau, aber auch aus der Umgebung. Und es sollte sich lohnen. Das Ensemble bot stimmgewaltigen Hörgenuss – ohne Mikrofon oder jegliche technischer und instrumentaler Begleitung. Davon zeugte als „Kostprobe“ schon die traditionelle Begrüßung mit einer Luturgie in originaler, alter slawischer Sprache. Der erste Konzert-Teil war mit russisch-orthodoxen Beiträgen im kirchlichen Ambiente ausgefüllt. Religiöse Liturgien berühmter Komponisten, den Psalm 103 „Lobe den Herren“ und „Ich bete an die Macht der Liebe“, kündigte als Sprecher des Chores Jordan Vodew in russischer und deutscher Sprache an. Nach einer Pause folgte ein musikalischer Ausflug in die weite Landschaft Russlands. Dirigent Yossef Guerdjikoff und die Chorsänger präsentierten bekannte Weisen wie „Wolgalied“, „Wolgaschiffer“, „Abendglocken“ oder „In der Schmiede“. Alle Stücke wurden vom Publikum mit begeisterndem Beifall bedacht. Lediglich das berühmte „Kalinka“ wurde vermisst. Der Ohrwurm gehöre natürlich zum Repertoire, versichterte der Chor, werde aber nicht im kirchlichen Programm vorgetragen. Zuvor hatte der Vorsitzende des Kirchenvorstandes Hans-Jürgen Witt, die Besucher begrüßt. „Nach Durchsicht eines Prospektes hatten wir die Veranstaltung sofort ins Auge gefasst“, betonte er. „Trotzdem hegten wir die Befürchtung, sie könnte für unsere Kirchengemeinde Wrist-Stellau eine Nummer zu groß sein“, räumte er ein. Eine vollbesetzte Kirche und stehende Ovationen der Zuhörer aber zeigten, daß die Entscheidung richtig war.

Norddeutsche Rundschau 23.11.2000  (kosaken.de)

Wrist-Stellau-Kirche

(www)

(www)

Rantzaus dopfunt (se även Brobacka/tidigare Lerums kommun) (e.a.)

Tagebuch M.L.A. : ".. 28.April 1946!   Bübchens Tauftag. "Lasset die Kindlein zu mir kommen und wehret ihnen nicht, denn solches ist das Reich Gottes", hatte Grossvater Speck (min morfar, min anm.) als Tauftext verlesen, den die Eltern für ihr Söhnchen erbeten hatten. Tante Ruth war als Patin da, OnkelKarl Wilhelm vertrat den Patenonkel Günter (Arlt, Berlin, min anm.), Tante Kathi als vertretende Taufpatin für Onkel Reimer (som föll Februari 1945 vid Westwall, som dom inte visste då), min anm.) konnte leider nicht kommen. Ebenso fehlten uns die Berliner Grosseltern .." (e.a.)

Bramau   Stör

Auch die kleine romanische Feldsteinkirche und das Alte Pastorat in Stellau bei Wrist (Kreis Steinburg) öffnen ihre Türen. ... (abendblatt)

2002: Pastor Harbeck, Stellauer Kirchenweg 13, 25536 Wrist, Tel. 04822/5517 und 01714305739

Die Kartenspieler von Stellau

In Stellau lebten drei Brüder in einem Hause; die hatten weder Eltern noch Großeltern, weder Frau noch Kind oder Magd und Knecht bei sich, sie hausten ganz allein. Sie ackerten, melkten, kochten und taten alles ohne fremde Hilfe. Einst, an einem Weihnachtsabend, saßen sie still beieinander; sie wußten nichts zu erzählen und kamen auf den Einfall, sich mit einem Kartenspiel die Zeit zu vertreiben. Ein alter Knecht, der in der Nähe bedienstet war, einer ihrer wenigen Freunde, kam zu ihnen, und sie fingen das Spiel an. Gewinn und Verlust machte die vier immer hitziger. Sie vergaßen den Weihnachtsabend, spielten die Nacht hindurch, dann den ersten Weihnachtstag, die folgende Nacht und auch den zweiten Weihnachtstag; die Augen fielen ihnen vor Müdigkeit zu, aber an ein Aufhören war nicht zu denken. Da, am Abend des dritten Tages, bekamen sie unversehens einen fünften Mitspieler, ohne daß sie wußten, woher er kam.  Nun begann das Spiel erst recht zu rasen. Der Einsatz wurde verdoppelt, verdreifacht, Hab und Gut standen im Spiel; so ging's wieder bis in den hellen Morgen hinein. Da fiel einem der Brüder eine Karte zu Boden, und er suchte unter dem Tisch. Aber entsetzt fuhr er zurück und schrie: "Hilf Himmel, der leibhaftige Satan!"  Da verschwand der fünfte Mitspieler, der an seinem Pferdefuß erkannt worden war, mit entsetzlichem Gerassel und ließ einen Gestank zurück, der noch lange nachher nicht aus dem Hause weichen wollte.  Die vier Spieler aber gaben alles wieder zurück, was sie aneinander verloren hatten, vergruben das Geld des Teufels und haben seit dem Tage keine Karte mehr angerührt.  Die Geschichte wäre nicht ruchbar geworden, wenn sie nicht der alte Knecht einmal verraten hätte.

http://gutenberg.spiegel.de/sagen/schleswi/Druckversion_karten.htm

Sagen aus SH

http://da.wikipedia.org/wiki/Slaget_ved_Axtorne (Rantzau/Schweden)

Rantzau - Brobacka/Schweden

http://www.dithmarschen-wiki.de/Rantzau

(Wrist-Stellau), nach einem Märchen aus Karl Müllenhoffs Sagen und Märchen, Seite 54. (soll stimmen)

Einst war ein Graf Rantzau von Breitenburg eine starke Meile östlich vom Schlosse auf der Jagd. Überall war damals noch tiefes Moor oder öde Heide, wo jetzt Weiden und Äcker sich ausbreiten. Der edle Graf, allein wie er war und zu hitzig in der Verfolgung eines Wildes, nahm sich nicht in acht und geriet in ein bodenloses Moorloch und versank immer tiefer, je mehr er sich abmühte herauszukommen. Glücklicherweise hörte ein in der Nähe arbeitender Bauer seinen Hilferuf, vorsichtig näherte er sich ihm, der dem Untergang nahe war, reichte ihm seine sichere Hand und brachte ihn auf festen Boden. „Habe Dank, guter Freund“, rief der Graf, als er sich gerettet sah, „womit kann ich dir lohnen?“ Aber der Bauer meinte, er habe nur seine Pflicht getan und seinem edlen Herrn geholfen, des Lohns bedürfe er nicht. Doch der Graf bestand auf seinen Willen, der Bauer solle nur bitten. „Nun, gnädiger Herr, so gebt mir das Land, wo Euch das Unglück getroffen“, sagte der Bauer, „und etwa noch so und so viel von dem umherliegenden dazu, und lasst es mich abgabefrei besitzen.“ Der Graf gab gerne das Geschenk, nur bestimmte er, dass der Bauer und seine Nachkommen von dem Lande jährlich einen Pfennig Steuer erlegen sollten.
Seit der Zeit sind Jahrhunderte verflossen. Aber am Tage Martin Bischof (11.November) mittags 12 Uhr kommt noch alljährlich der Besitzer der Pfennigwiese auf das Schloss und bringt die Steuer. Die Nachkommen des geretteten Grafen halten treu das Gelöbnis ihres Ahnen. Der Bauer wird jedesmal festlich von den gräflichen Dienern empfangen, erhält einen Platz an der gräflichen Tafel, unter deren Gerichten niemals dann die Martinsgans fehlt, und wird nach der Tafel vom Grafen freundlich entlassen.
Benennung vorher, Fuchsloch bis 1940 (erwähnt 1936)
 

(e.a.)

Home